"Har du pengar, har du vänner i den undre världen?"

"Har du pengar, har du vänner i den undre världen?"

Men sen kom vintern,
ja så var det tror jag.
för du var lika hopplös.
och dina tårar lika blanka
som den nya snön.
Men älskling du var inte orörd,
alltid nedbryten,
och du låg inte vit på backen.
Nej under det vita runt dig
såg jag rött
och jag tyckte
ingenting.

"Jag kramas inte"
minns jag att du sa, &
jag undrade aldrig mer varför.

Jag har aldrig förstått hur man kan fästa tankar på ord som aldrig blev sagda eller som aldrig blev förstådda.

Så jag önskar att du fanns kvar,
och att du håller fast vid minnerna vi har.
Jag blir aldrig den jag var.

Jag suddar ut dig med rus, för jag läste att det inte gick att leva förutan dig.

Now you never stay on the phone long enough, why was I so self-important?
You said "I'd see you soon" but that was maybe 4 months ago.

So many questions, I'm talking to myself. I know that you can't hear me anymore.

It's so loud inside my head, with words that I should have said, and as I drown in my regrets. I can't take back the words I never said.

You were always talking shit, I took your advice and did the opposite. We were just being young and stupid.

I haven't been all that you could've hoped for, but if you'd held on a little longer, you'd have had more reasons to be proud.

Varför var det så svårt att ta tillfällen i akt, varför var det så svårt att etablera kontakt?

I samma sekund som hans ord kom ut ur munnen "jag vill inte ha dig i mitt liv" fläkte sig mina tankar ut över staden. Tankar om toner brukade få mig att känna mig så levande, med känslan som dimmade av tomhet i bröstkorgen, även fast musiken dånade genom staden.