Who knew.

I guess I just didn't knew, I was all wrong. They knew better, cause you said forever. And ever.
Hah, who knew.

Sjukhus.

Jag vill ligga i dom där obekväma vita stålsängarna, & vakna till de blinkande alldeles för starka taklamporna. Jag vill vistas bland sinnessjuka, bland de som lever som död. Bland de som lever för att känna sig så lycklig som jag är ibland, och jag vill känna mig precis som dom ibland.

Mönstrar dit ett krig.

Jag fyller mitt rum med tonårstankar,
och mönstrar dit ett krig med mig själv.

Du var min armé.

Vi kunde aldrig bli oss själva,
så vi mönstrade dit ett krig.
Så ingen kunde röra oss,
för du var min armé.

Så länge jag fanns där.

Och du sa att du aldrig har tyckt om att leva här, men att du kunde lära dig älska staden, så länge jag fanns i den.

Väntar på att livet ska börja på riktigt.

Allt de där som lämnat själen oförstörd,
har alltid lämnat mig så oerhört oberörd.
Vi föddes precis när lågan flämta, utan en framtid som går att rädda. Som en del utav den splittade medelklassen, springer vi med vinden i fredagsnatten. Som avsatta kungar och drottningar, i skörden av dumma förhoppningar. Och månen lyser när hjärtat briser, i våran eviga jakt efter exorcisten.
Du hade armarna runt hennes hals, men du menade inget alls. För allt är en lek för att skydda hjärtat. Så din kärlek är att singla slant. Med massa blödiga människor, och du är så färdig med känslor. Och jag minns hur du viskade att ingen kan ha dig, men alla kan få dig.
Så vi fortsätta leka att leva.

Han var kär i mig den kvällen.

Jag var borttappad i sjärnorna, & på det settet kunde ingen övervinna mig. Jag ville bara försvinna i mig själv så att allting bara flöt bort. Så jag tog mig i kragen, för att kunna vakna upp imorgon utan någon skam i kroppen.
Jag försvann den dagen, men jag kollade tillbaks när mörkret kom med glädje.
Och han var kär i mig den natten.

I found god, smoking hos last ciggarette.

I found god, in the corner of a dusty street.
All alone, smoking his last ciggarette.
I said " Where you've been?"
He said "Ask anything."

"Where were you, when everything was falling apart?
All my days I've spent by the telephone, that never rang, all I needed was a call.

Lost and insecure, you found me.
You found me, lying on the floor.
Surrounded, why'd you have to wait?
Where were you, were were you?"

Break your little heart in two.

I'm gonna break your little heart,
watch you take a fall.
Laughing all the way to the hospital,
cause there is nothing surgary an do,
when I break your little heart in two.

I'm gonna break your little heart,
show you to the door.
So you start shouting, now you're begging for more.

Run for your life, my love.

Both of us felled the same day, and we don't know why.
One of us never woke up, and you lay by me down on the floor.

We were supposed to be lonely.

Dom dagarna solen är fylld av ångeststrålar försöker jag hålla mitt bleka ansikte ur dess bländande sken, i hopp om att ingen ska se den där svarta lilla mascara-randen under mina allt för blåa ögon.

Vi blev som de andra.

Ett långfinger åt döden, vik eller lik.
För priset vi betalat, för att klassas som elit.
Du blev som de andra. Jag blev som de andra.
Vi blev som de andra.

Det var för längesen för att ens komma ihåg.

Det fanns en kärlek, men den har brunnit ut. Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut. Det är att leka med eld när du drar upp det här igen, för du ser i mina ögon att jag försvann för längesen. Det finns ingen att behaga, inget att förklara, inget att försvara. Jag gav upp för längesen.

Gör plats åt någon annan, eller låt det slå tomt. För när alla ser att du blöder, det då det gör ont.

I haven't slept so well.

Du förtjänar en nominering för rollen du spelade.

She's ripping wings off of butterflies.

She lives in a fairy tale, somewhere too far for us to find.
Forgotten the taste and smell of a world that she's left behind.
It's all about the exposure the lens I told her, the angles were all wrong now.
She's ripping wings off of butterflies.

It shouldn't be a good in goodbye.

Och i samma sekund som vi steg ut i vinterkylan och jag såg hon gå sin väg.
Så försvann den varma lyckliga känslan. Och en våg av tomhet sköljde över mig
& drog ned mig mot havets botten. I takt till hennes fotsteg.

Och vi brukade prata om hur människor skryter om hur lyckliga de är,
när i sjävla verket deras ärr på deras anorekiska handleder, talar för dig själv.
Jag brukade tänka på hur jag aldrig riktigt kände dig,
du brukade alltid säga hur lycklig du var.

Du gav mig så mycket insperation,
att jag ville skriva poesi konstant.
Men älskling, du vet hur mycket jag hatar kärleksdikter.

Men nu är falska känslor bättre än inga alls.

Bedövar mig, känns som att jag blivit halv.
Men nu är falska känslor bättre än inga alls.
Och han försvann en dag, kommer aldrig mer tillbaks.
Nu finns bara drogerna kvar.
Och jag undrar om jag går jag ensam här,
eller visar du min väg från en paralell varld?
RSS 2.0