Jag kan inte få mina händer att hålla sig stadiga tillräckligt länge och mina fingrar insisterar på att skälva
tills solen sväljer månen. Madrassen viskar mitt namn med sin sympatiska ton, den vet hur gärna jag 
vill sova men den vet även hur mina ögonlock inte kan stängas lika enkelt som gardinerna som håller ljuset ute.

Du utandades mitt namn en gång som en ledsam låt du ville sluta spela, låta det varsamt landa på mina läppar

och smaka som vodka och ånger eller kvardröjande cigaretter. Berättade jag någonsin hur många gånger du
 brukade lämna mig med röda och våta ögon? Nej, jag har inte tillräckligt med tillit för det.

Och på något sätt så öppnas min bröstkorg ändå, likt så som de brukade säga att Moses delade det röda havet.

- "Vad vet jag om lycka?" Svarade jag med ett svagt leende, och gick därifån med en klump i magen.
Om han bara visste.

What am I supposed to do when the best part of me was always you?
And what am I supposed to say when I'm all chocked up end you're okey?
He's moved on and I'm still bleeding, cause when hearts break, it don't break even.
From this moment on, I'm changing the way I feel, it's time to get real.
Cause I still don't know how to act, don't know what to say, still talk about you like it was yesterday.
But I still don't know where to start, still finding my way, still wear the scars like it was yesterday.
I'm smiling, but I'm dying, trying not to drag my feets. They say that a few drinks,
will help you to forget him, but after one too meny, I know that I never.
Called his number and confessed to him, I'm still in love but all I heard, was nothing.
I should've kiss you then, should've looked again. I should've hold your hand, should've loved you, more.

Du väntade på mig, jag stannade och fångade din blick, så kall, men ändå glödande.
Inget känns så stort som det vi en gång var, det som jag kastade bort.
Så jag får skylla mig själv, för det var mitt fel, att det blev som det blev.
Stanna fem sekunder, för dethär blir alltid fel, snälla lyssna på mig, förlåt för allt.
Kan vi spola tillbaka en timme, för vill inte att du ska gå din väg.
Så nu står vi här, som så många gånger förut, medans allt går isär, framför ögonen på oss.
Jag skulle gå vid din sida, igenom eld, om det är det som krävs för att vi ska ha det bra.

Huvudet dånar, tusen nålar. Känner mig för äcklig och ful för att förlåts.
Ångestattacker, klumpen i magen. Känner mig för trött för att anstränga mig.
Skjuten och sårad, lurad och hånad. Klyven och sågad, sprutande tårar.
Försöker kväva känslan, men jag längtar bort. 

I think I'm starting to lose my sense of humor, everything's so tense and gloom.
My friends say "You're so funny, you should be a comedian, god damn!"
Unfortunately I am, I just hide behind the tears of a clown.
So why don't you all sit down, listen to the tale I'm about to tell.
I just wanted to fit in, every single place, every school I went. 
I dreamed of being that cool kid, even if it meant acting stupid.
But I already told you my whole life story, not just based on my description'.
Cause where you see it, from where you're sittin, it's probably 110% different.

 

Dom vill de bästa med allt och dom vill hjälpa dig fram, men när du verkligen behöver får du ingen hjälp alls.
Tänk alla gånger jag suttit med gråten i min hals, gått ner i depressioner, då mår man kasst.
Ensamma hemmakvällar med mig själv och ingen annan, fast i sällskap med mina tankar lät jag timmar vandra.
Torkar tåren efter alla det där dumma gångerna som jag fått mitt hjärta krossat, och alla de som bara varit vän på låtsas.
Tänk alla gånger som dom sagt att dom ska hjälpa mig, sagt att dom ska älska mig, vad hade jag förväntat mig.
Men saker blev som dom blev, mina problem, blev saker som förändrat, det som fått mig att le.
Tänk alla gånger jag mått dåligt, men inte orkat gråta, gjort saker som inte går att förlåta.
Dagar jag tänkt på det hatet som getts, som har dragit ner mig själv på det mest magiska sätt.

- Slutade aldrig att kämpa men du gick, så alla våra löften e det du som har brutit. Jag knatar i cirkeln.
Försöker att bygga men har inget virke. Livet det faller i delar så jag strerar i motvind. Känner inte alls igen mig.
Snart har jag nått min botten och jag måste få landa. Jag bara måste få andas.

Kom nyss hem ifrån Peace and Love. Såg mitt favorit band på Fredagskvällen, Labyrint.
Jag som hade längtat så otroligt länge för att se dom, och dom var över mina förväntningar.
Stog längst framme vid scenen, kroppen bara fylldes med glädje. Finns inget bättre än det. 
Otroligt grymma, och dessutom, allt asgrymt folk man träffade på konserten. Kärlek till er.