The face I came to know is missing.
Och varje dag, när ingen fanns omkring.
Låg hon i sängen i timmar, fäst med blicken i taket, med ett hjärta som skrek och tryckte i hennes bröst. Hon kände hur bitarna skar och rev innanför huden & hon hade aldrig känt sig så här trasig innan. Hon tänkte på hur hennes värld brukade kretsa runt varje andetag han tog, och på hur allt han sa kunde påverka henne lika lätt som hon själv kunde. Hon tänkte på hur hon såg han sippra genom hennes fingrar & på hur stark han brukade få henne att känna sig. Hon tänkte på hur hon brukade drömma sig bort i hans famn, och hur dom brukade ligga och trängas i hennes alldeles för lilla säng, och kanske var hennes plats i hans hjärta också för liten.
Nu delar dom ingenting länge. Inte tillit, inte långa midnatts-telefonsamtal, inte kärlek, inte ork, inte vänner. Ingenting.
Give back the hope that you stolen.
Han är känslomässigt störd,
egoistisk och kall.
Och alltid på språng,
för att få nästa på fall.
Och jag saknar dig inte alls.
Ska gömma varje spår.
Jag fastnade med blicken på dina tårfyllda ögon, och du fläkte ur dig dina känslor och allt som kom ut ur din mun verkade så meningslöst och tillgjort. Men du hade aldrig varit så öppen förut, och jag hade aldrig varit så ömtålig.
Nu ska gömma varje spår utav dig, allt vi hade & allt som var vackert.
Fortsätta sväva över gatan i den stilla natten.
Jag är ledsen med det här är det enda livet jag kan.
Remember what you did when the crowd is gone.
precis när mörkret tändes upp igen.
Det kallas chocktillstånd när orden bränns,
inpå bara skinnet och gång på gång mot asfalten.
Varför skrapa kinden mot väggarna, klämma fingrar i dörrarna,
när benen alltid bär tillbaka hit.
För att presentera ett svin
Det kallas chocktillstånd när tankar känns,
och skär som bitar av glas.
Små, små sår under linningen.
Varför är du som jag mot väggarna,
står tvekande vid dörrarna,
när benen alltid skakar dig tillbaka hit,
för att presentera ett svin.
Bättre det än att känna sig korkad.
Så hon skriker så länge hon orkar, bättre det än att känna sig korkad.
Det blir så lätt till en vane sak.
Jag förstår henne,
för världen brann upp för henne så
många gånger den där kalla vintern.
You don't need me.
Jag vet inte längre varför som jag gör det här.
Jag hatar mina snurrande tankar.
Jag hatar min kropp.
Jag hatar mina vänner.
Jag hatar min musik.
Jag hatar min stad.
Jag hatar mina ärr.
Jag hatar allt jag står för.
Jag hatar mina lögner.
Jag hatar att jag aldrig kan hålla käften.
Jag hatar den jag blivit.
Jag hatar den jag var.
Jag hatar att jag aldrig kan sova.
Jag hatar att jag tar åt mig.
Jag hatar det jag skriver.
Jag hatar allt jag är idag.
Glasäpplen.
Jag var ensam, så där otroligt ensam på djupet, som man bara kan vara när man har hundratals personer runt om en, fast det ändå trycker och river i bröstet.
En himmelsk drog.
Kanske såg jag dig mest som en medicin, en slags medicin som kunde boosta min självkontroll.
Förlåt att jag aldrig sagt förlåt.
I ett ensamt rum blir en minut till hundra år, sjunker lite lägre varje gång jag vänder om. Jag har gått för långt, nästan blivit van. Det slutar alltid likadant.
Serotonin.
Stog i trappan med sådan där poetiskt musik i hörlurarna, som det brukar spelas i dom där tonårsfilmerna jag brukar fördriva mina sömnlösa nätter med. Och röken som flydde ut ur min mun, reflekterades i ljuset från de ljusgråa molnen som täckte himlen över mig. Och tankarna som gick igenom mitt huvud, enda tills röken tonats ut, var hur otroligt ensam jag ständigt känner mig, även med en hand full vänner.
I'll be the death of you.
I see nothing in your eyes,
and the more I see the less I like.
I know nothing of your kind,
and I won't reveal your evil mind.
This will be all over soon.
Pour salt into the open wound.
You take the breath right out of me.
You left a hole where my heart should be.
You got to fight just to make it through,
cause I will be the death of you.
Come and take me home.
Color me blue, I'm lost in you.
Now half of me is left,
and I don't know anything,
at all.
Everything we had
Löften om att vi skulle klara av allting, bara vi hade varandra.
Vi hade blivit så sköra.
Och efter fyra månader av vinter, kärlek och tårar, så såg jag oss igårkväll.
Jag tog din hand när du gick iväg, men du var lika kall som alltid.
Lika kall som vinden som susade omkring oss.
"Än finns det tusentals tårar kvar, och dom var dina att ge vem som helst.
Dom är de dyrbaraste smycken du har, så be aldrig om ursäkt igen.
Och snart finns det inga tårar kvar.
Jag kastar stenar i mitt glashus, och kastar pil i min kuvös.
Nu är jag livrädd för att leva, och jag är dödsrädd för att dö."
