It shouldn't be a good in goodbye.

Och i samma sekund som vi steg ut i vinterkylan och jag såg hon gå sin väg.
Så försvann den varma lyckliga känslan. Och en våg av tomhet sköljde över mig
& drog ned mig mot havets botten. I takt till hennes fotsteg.

Och vi brukade prata om hur människor skryter om hur lyckliga de är,
när i sjävla verket deras ärr på deras anorekiska handleder, talar för dig själv.
Jag brukade tänka på hur jag aldrig riktigt kände dig,
du brukade alltid säga hur lycklig du var.

Du gav mig så mycket insperation,
att jag ville skriva poesi konstant.
Men älskling, du vet hur mycket jag hatar kärleksdikter.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0