Jag kan inte få mina händer att hålla sig stadiga tillräckligt länge och mina fingrar insisterar på att skälva
tills solen sväljer månen. Madrassen viskar mitt namn med sin sympatiska ton, den vet hur gärna jag 
vill sova men den vet även hur mina ögonlock inte kan stängas lika enkelt som gardinerna som håller ljuset ute.

Du utandades mitt namn en gång som en ledsam låt du ville sluta spela, låta det varsamt landa på mina läppar

och smaka som vodka och ånger eller kvardröjande cigaretter. Berättade jag någonsin hur många gånger du
 brukade lämna mig med röda och våta ögon? Nej, jag har inte tillräckligt med tillit för det.

Och på något sätt så öppnas min bröstkorg ändå, likt så som de brukade säga att Moses delade det röda havet.

- "Vad vet jag om lycka?" Svarade jag med ett svagt leende, och gick därifån med en klump i magen.
Om han bara visste.