jya

Har fastnat i tankar om dig
famlat runt i förundran
vart är du
hur mår du

Kastats tillbaka i verkligenheten
tillbaka i mitt rum
tillbaka i min säng

Det slog mig att du inte längre ligger och sover på den andra halvan
och min arm förblev kvar på det tomma lakandet
Det slog mig att fönstret framför mig, där vi satt i underkläder och rökte ciggaretter på nätterna,
numera hålls stängt

Det slog mig att numera ligger du på någon annans lakan, sitter i någon annans fönster

och jag ligger här själv



j

Vill flyga bort, över staden som kallat mig dum och oansvarig.
Flyga bort från alla känslor du givit mig en gång i tiden, bort från alla ord du sagt.
Vill flyga framåt och inte ha något som håller mig tillbaka,
flyga bort från alla sorger den här våren handlat om, helt utan saknad.

.....

saknar tiden då min familj inte gjorde precis allt för att hålla kvar mig inom deras ruta, utan gjorde allt föt att jag skulle skapa min egen

Flunitrazepam

Jag föddes liten och blå, precis som en mänska.
Jag skapades av ett team av de främsta
hjärnorna på Hoffman La Roche i Schweiz,
som ville tjäna en slant och gjorde nåt åt det.
Min uppgift den löd: "Du ska få folk att sova.
Om man tar dig ska det kännas som man fått en gåva."

Så dom packade ner mig och alla mina bröder,

och skeppade oss ut till alla som behövde.
Till slut hamnade vi på en hylla på ett sjukhus.
Varningen sade: "Blanda oss och du får ett sjukt rus.",
Men när vi skrevs ut var det till en ensam själ,
som bar på en krossad dröm om att få leva väl
Hon slets ihjäl, kunde knappt försörja sin son.
Fattigdomen var ett faktum som höjde nivån
på den stress och oro, som höll henne vaken.
Hon tiggde till doktorn om han kunde göra nåt åt saken,
och doktorn sade: "Är det svårt, ja då tar du två."
så hamnade jag där stående i hennes badrumsskåp.

Dom kallar mig en sövare,
dom kallar mig bedövare,
dom säljer mig och sväljer mig;
jag är en riktig dödare.
Alla vill ta mig; glömma bort sina problem,
men jag vet för jag förvandlar era hjärtan till sten.
Men ni vill ha mig, för jag är så populär.
Ingen är billigare på gatan än kroppen är.

Kvinnan hade en son
han var väl sexton;
även han med problem.
Eller så sa rektorn.
Han fick bara skäll; inget vänligt prat.
Han var dum, han var lat, det var ett ständigt tjat.
Och sonen var trött; och önskade helst av allt att fly.
Men rektorn var sträng, och sade han hade fel attityd.
Han fick bottenbetyg,
han var stökig och bråkig,
han rökte i smyg
och han skötte sig dåligt.
Hans kassa självkänsla växte till hat.
Rektorn drog näven i bordet och sade: "Kom ej tillbaks!"
Rektorn ringde hem till hans mamma med detsamma,
och berättade bland annat att han var mäktigt förbannad.

Så mamma behöver nu äta två av mina blå bröder

för att få det att gå över.
Hon står och gråter och blöder
vid badrumsskåpet med rohypnol-lådan i handen.
Hon tappar den på golvet, det var där sonen fann den.

Sonen vaknar tidigt och går in på dasset.
Han hittar mig på golvet och sköljer ner mig med vatten.
Han stapplar in i köket och hittar mammas vodka.
Han dricker allt han orkar, så förbannat korkat.
För jag och spriten blandas i magen som rakt upp i hjärnan;
jag börjar få honom att känna sig svag och avskärmad.
Han tittar sig i spegeln men hans ögon är blanka,
han försöker och fatta men får helt grötiga tankar.
Nu känns det som hatet han bär på kommer explodera.
Han resonerar; allt är bara rektorns fel;
att han är så jävla förbannad,
känner sig helt förtappad.
Han plockar fram en kniv, och han försöker gå men han vacklar.
Han trillar ihop, råkar sticka kniven i magen.
Mamman hör ljudet och springer ut i köket yrvaken.
Hon gallskriker högt nog att höras i Schweiz.
Ironiskt att det krävs så lite att förstöra sig själv.

Så bara glöm dina problem.
Jag gör om ditt hjärta till en sten.
Och vill du fly så bara ta,
för jag är billigast i stan,
och jag har flera långa namn.
Jag söver ner ert trånga land.
Så blöm bort allting som är bra;
om det är mig som du vill ha

.

Om mediciner är det enda som håller mig levande så dör jag

Aldrig igen

Jag är glas, genomskinlig som spriten som fylldes upp till kanten
Jag är vinden, löven som fångades i den och färdades över atlanten
Jag blev fimparna du slängde, dörrarna du stängde
Jag blev tankarna du aldrig tänkte, pengarna du aldrig skänkte 

Du var himlen, både moln och skyfall
Du var solen men ändå gjorde du mig iskall
Du blev askan i askkoppen på min knarriga balkong
Du blev endast sluttonen i våran gamla så kallade song

Vi är ingenting längre,
båten utan ankare
Vi är minusgrader,
både klöver och spader

Vill inte veta av dig mer,
aldrig se det du ser
Aldrig ha dig igen efter allt som hänt,
aldrig ha dig igen trots att skäppet kanske har vänt

hah

Till dig som läser detta från polisen, soc eller bup. Ty för alla anmälningar, lögner, all skit ni slängt i ansiktet på mig och allt gammalt skit jag redan kommit över men som ni drar upp konstant för att få mig att må skit. Inget blir bättre av att jag ska sitta på möten över hela fucking sommarlovet (resten av mitt liv dsv). Ty för att ha förstört hela mitt sommarlov som varit det enda som inte fått mig att blicka framåt och inte ta livet av mig i ett helt jävla års tid. Ty för att ni finns och hjälper till såååå fuuuucking mycket :):):):)) ta er

Det är bättre att ha älskat och förlorat, än att inte älskat alls.

Saknar att somna i dina armar, saknar dina läppar på min hals. Saknar hur vi låg och pratade i timmar i min säng, och hur allt utanför fönstret verkade så oviktigt. Men nu är sängen tom, inte ett spår utav dig förutom tröjan du lämnade kvar, och jag haft på mig den varje natt sedan du försvann.
Men inte ens doften av dig finns kvar i den, bara täckt av mascarafläckar och längtan efter dig. 
Nu finns bara sömnlösa nätter, kalla vintar från det öppna fönstret.
Nu går hela mitt liv i moll, förut var vi två, nu är vi noll.









Sommarregn

Staden som en gång var våran är nu kall och grå, alla hundra vänner har vänt ryggen och nu ser jag dom gå. Solen är borta, den är bakom molnen, inget solljus för mig varken nu eller sen. Brukade somna till din röst älskling men nu är det bara regn. Vet inget längre, varken in eller ut, ingen kniv i hjärtat längre det är mer som ett spjut. Vintern var våran början men sommaren blev vårat slut, jag lade grunden för elden men du fyllde upp den med krut. Vi måste delas på, inget kan bli som då, delas på olika vägar men det är svårt att se dig gå. Bilderna på oss kommer blekna med tiden, men inte så länge jag håller fast dig i dem. 

.

Finns nog inget vackrare än att kolla på dig när du sover, 
du ser alltid lika fridfull ut när du ligger där med armarna omring mig
Lika lugn som jag blir i din närhet och lika vacker som du får mig att känna mig

Innan jag träffade dig
visste jag inte vad kärlek var
För allt den givit mig innan
blev krossat och lämnade
bara några bitar kvar
Med dig är det annorlunda
som att det aldrig hänt
Det jag känner med dig
har jag aldrig känt
För ingen har velat ha mig
alltid varit sist i kö
Tack älskling,
du får mig
att inte vilja dö

I Danmark är det annorlunda, som en helt annan värld, men du kan resa dit på bara ett par timmar ungefär

Här hemma blir allt dyrt när alla vill sälja,  borde få till höra landet där alla snackar danska. Vill byta land som jag vill byta bags, vad e nu de här, allt man ser på tv'n är en planta. Tänkt dig en gata utan blåklädda män och moraler överallt

bäst att du håller mig hårt för jag har en tendens att ramla.

Resan var målet hela tiden, för dum för att vända
man lär sig av varenda misstag, vi är överens
vissa av oss lär sig lite saktare, gör dom igen
så varför blir jag ignorerad när jag behöver din hjälp
brakat genom isen är du rädd för att bli blöt eller?
jag behöver nån att luta mig mot en sekund
om du kallar mig din vän så säg att det borde va lugnt
står du vid min sida även fast det jag gjorde var dumt
vill du sitta på din egen kant fast bordet är runt?
när man inte orkar gå nå mer än hundra meter
och mjölksyran börjar bli för mycket, pumpar benen
och dom tunga stegen börjar svikta på en sanna ord
finns du där och tar emot mig den dagen ja faller ihop?

Jag behöver inte mer än nån som vet vart jag ska
aldrig mera svansen mellan benen treva tillbaks
kan du bara ge mig tid, snälla ge mig ett tag
ett litet löfte som du faktiskt håller kan rädda hela min dag
du och jag vill hitta skillnader, är likadana
dragna gränser finns bara för den som ritar kartan
skulle man kunna få en hand av någon lycklig själ
fötterna fyllda med blåsor är det för mycket begärt?
någon som får hålla i mig medans jag får hämta andan
bäst att du håller mig hårt för jag har en tendens att ramla.

Var tar man vägen sen när världen rämnar
När alla punkter blivit prickade och själen rensad
Kan inte mäta mig med nån, jag går på vägen ensam
Tiden är min enda konkurrent som ens är värd och nämn

borttappad

Trodde aldrig att jag skulle bli så här
en tjej på 15 år som inte klarar av sig själv
dricker varje dag, kan inte hantera sig själv
hennes egna tankar, allt gräs hon röker i 
lägenheten, klarar inte skolan, klarar inte alla tabletter
som hon tar för att känna sig levanade, skrämmar sig själv
vet inte vad hon ska göra för att må bra
vara som alla andra
känner inte sig själv
luktar ständigt öl och rök
vill inte känns sig själv för är rädd för att bli frånstött
saknar honom och vill krama om honom varje sekund
vill ha festmusik runt sig hela tiden föratt hålla humöret uppe
för att inte kollapsa helt, bryta ihop
hon som inte ser någon framtid alls, utan vill inte ens tänka på sig själv och
dem personer hon svikit och tappat kontakten med för att ständigt ha huvudet bland molnen

Får man inte tag i någon biljett härifrån finns det piller och skit.

Har tappat så mycket förtroende, tappat så många vänner
Letat så mycket och sökt precis över allt
Träffat så många männsikor, varit på så många platser
Sagt så mycket jag glömt och ångrat, känt så många jävla känslor
Rökt så många jointar, druckit så många öl
Spenderat så många nätter med cigg på balkonger
Varit på så många fester, skrattat och gråtit bort flera timmar
Spenderat på mycker tid i mina vänners bilar, spenderat mycket pengar på gräs
Svurit lite för mycket och varit i stockholm kanske 19 gånger
Kysst så många människor, kramat så många famnar
Varit på festivaler och kanske blivit för full
Fått mitt hjärta krossat ungeför 4 gånger och tappat bort några av bitarna
Sprungit bort min ilska i snön och skrikit i huvudet
Varit på bup så många gånger, fått så många mediciner
Hade min första fest på min fjortonårsdag och rullat ner för backar
Suttit i så många lägenheter fyllda av rök, haft så många tankar
Haft så mycket ångest, lyssnat på så mycket musik
Ramlat för mycket på fyllan, sprungit för mycket på stan
Sårat så många, svikit dom flesta och det mesta jag tänkte på var att festa
Bott i England som ensam tolvåring i två veckor, varit kär i en transa
Letat efter lösningar på allt och skärt mig i armarna
Blivit våldtagen när jag var 13 av en pundare som var 6 år äldre än mig
Sprungit från polisen i skogen, åkt så många bussar, tagit taxi
Stått på bort och dansat, rymt iväg på nätter för att vara med vänner
Hatat skolan, slagit folk på käften, längtat härifrån så otroligt mycket
Saknat och hatat så många människor, sagt så många lögner.
Önskat mig en framtid som jag inte orkat skapat.
Tagit andras ställning och tagit andras skit.
(är jag fortfarande en normal 15 åring i dina ögon?)

haha

Du älska spela ball, du visste jag var där
Backa din stora mun, avsluta dina gräl
Gick därifrån med en ny telefon
I någons Goosejacka, floos i BHn shit
Vi dela alltid taxi, garva åt livet fuck it
Du tar parfymen jag tar busskortet, shoo hayati
Hur många minnen har man inte glömt?
Vi dela garderob, festa nätter utan sömn

Tiden hade satt sina spår, vi börja sjunka
Du simmade upp och såg mig drunkna
Gled isär som isen på våren
Långt ifrån den flickan som du såg på skolgården
En trasig kvinna, pundarliv fick mascaran rinna
Du märkte jag blev bitter inget var som innan
Ey yo jag svek dig, ja äckla dig
Fucking smutsfolk, var aldrig äkta nej

RSS 2.0