Jag är glas, genomskinlig som spriten som fylldes upp till kanten
Jag är vinden, löven som fångades i den och färdades över atlanten
Jag blev fimparna du slängde, dörrarna du stängde
Jag blev tankarna du aldrig tänkte, pengarna du aldrig skänkte 

Du var himlen, både moln och skyfall

Du var solen men ändå gjorde du mig iskall
Du blev askan i askkoppen på min knarriga balkong
Du blev endast sluttonen i våran gamla så kallade song

Vi är ingenting längre,
båten utan ankare
Vi är minusgrader,
både klöver och spader

Vill inte veta av dig mer,
aldrig se det du ser
Aldrig ha dig igen efter allt som hänt,
aldrig ha dig igen trots att skäppet kanske har vänt