Staden som en gång var våran är nu kall och grå, alla hundra vänner har vänt ryggen och nu ser jag dom gå. Solen är borta, den är bakom molnen, inget solljus för mig varken nu eller sen. Brukade somna till din röst älskling men nu är det bara regn. Vet inget längre, varken in eller ut, ingen kniv i hjärtat längre det är mer som ett spjut. Vintern var våran början men sommaren blev vårat slut, jag lade grunden för elden men du fyllde upp den med krut. Vi måste delas på, inget kan bli som då, delas på olika vägar men det är svårt att se dig gå. Bilderna på oss kommer blekna med tiden, men inte så länge jag håller fast dig i dem.