Alla förnekelserna hopas till en järnridå.

Jag kommer ihåg när jag förlorade mig själv i hennes fingrar, såg linjer av stjärnor i hennes
handflator. Det var som om hon hade hela natthimlen utvikt i hennes händer som ett fält.



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0